Jag har tvivlat på om jag faktiskt ska skriva ytterligare en sorglig sak här i bloggen, men jag tror att jag faktiskt ska det. Så här kommer det:

I måndags tog pappa med sig vår katt Zorba till veterinären, men grejen är att hon inte kom ut därifrån...

Zorba var en jättehärlig liten misse, trots att hon alltid var extremt skygg så brukar hon ändå försöka att vara där vi andra var. Hon brukar till och med smyga till mig på kvällarna, den enda stunden på dygnet som jag fick klappa henne.

Hon brukade sova hos mig nästan varje kväll, men på sista tiden förändrades allt.

Hon blev bara skyggare och skyggare, och hon sov aldrig hos mig längre.

Hon åt mindre och mindre, och hon började kissa på mattor och sängar.

Så vi misstänkte att hennes syn försämrats, vilket det visade sig att den faktiskt hade. Hon har alltid sett dåligt, men nu var hon faktiskt nästan helt blind.

Så det ända som fanns kvar att göra var att...   ...avliva henne...   *snyft!*

Det är självklart att jag saknar vår lilla sötnos, men jag tycker om att tänka att lilla Zorba är hos sin efterlängtade matte nu, där uppe.

Zorba var ju trots allt Lottas katt.

Här har vi en fin bild på vår lilla ängel, som jag har gjort på mobilen.

Love you Zorba<3