Idag gick Mickan jag och Oscar Tarsanstigen och Björnstigen på södra berget, och jag kan ju säga att det iallafall var kul i början...

Då gick vi genom stigarna på skogsäventyr och hade kul, men det var när vi blev klara med båda stigar som allt sket sig...  

För först gick vi fel väg för att komma ut ur skogen så vi fick gå längre än vi faktiskt orkade. Det var något av en lättnad att komma fram till "södrabergettornet"  där vi till slut kunde sätta oss ner och vila benen.

Vid det här laget var vi alla supertrötta, vi hade ju trots allt varit ute och gått i 3-4 timmar!

Vi längtade efter att få ringa Mickans mamma så vi kunde få skjuts hem, det blåste väldigt mycket så vi var väldigt kalla dessutom.

Vi ringde henne, men fick inget svar. Vi väntade och ringde igen, samma sak. Vi väntade riiiiiiktigt länge och ringde igen, men efter att ringt henne ett flertal gånger var vi tvugna att inse att hon hade stänkt av mobilen.

Vi var riktigt sura med tanke på att Mickans mamma skulle ju ge oss skjuts hem, och då kan man ju inte bara stänga av mobilen. Jag menar, tänk om det hade hänt oss nått! Om vi inte kunde nå henne på något sett, hur skulle vi då ta oss hem?

Efter att sökt mickans mamma i c.a en timme gav vi upp idén om att ta oss hem med hjälp av henne. Jag kollade efter en bussturlista på mobilen, men blev väldigt besviken när jag såg att det inte gick nårga fler bussar från södra berget idag. Jag kunde inte ringa pappa, för han hade åkt bort under dagen och var inte änns i sundsvall. Jag kom fram till att den enda som skulle kunna få hem oss var väl min mamma, så jag ringde henne, men hon svarade inte heller!

Så där satt vi, jag mickan och Oscar. Vi var kalla, hungriga, och utmattade. Vi hade ingen att ringa och ingen väg hem. OCH SOM OM INTE DET VAR NOG BÖRJADE DET REGNA OCKSÅ!

Paniken började verkligen växa då. Jag hade inte kännt mig så hjälplös på länge och det fanns inget vi kunde göra. Det var först efter ännu en halvtimme (tror jag iallafall) som min mamma hörde av sig och vi kunde få hjälp därifrån. Jag blev verkligen glad att få komma ner från det djävulska berget som vi hade suttit strandsatta på.

Jag är sjukt sur på Mickans mamma. Hur kunde hon bara lämna oss där?!

Det kändes hemskt! Om man har ansvaret att få oss hem så ska man väl fan ha på mobilen!!! grrrrr!   

Jag känner mig sjuk nu, och det är mickans mammas fel! Sådeså!

Här kommer lite bilder från idag. Det var ett äventyr, ett tufft, irriterande, och sjukt jobbigt äventyr:

     Vad som går igenom våra huvuden just där:  ÄVENTYR!!!  

    Här stannade vi och drack vatten

  "Föga anade jag att jag en timme senare skulle sitta strandsatt där..."

  Wooohoo!

  Det var det här vi kollade på när vi satt och nästan frös ihjäl. Vi hade åtminstone utsikt...  

 Jag tror jag har fått nog med äventyr ett tag framöver...    *host host*